Vad gör jag vaken nu? Ja säg det. Tankar som bara flöder omkring i min skalle måste komma ut, sen är jag inte trött heller för ovanlighetens skull.
Hmm, vart ska man börja då?

Jag borde fara till skolan imorgon eftersom jag får ångest och dåligt samvete när jag är hemma och vet att jag har frånvaro så det bara sjunger om det. Men om jag inte orkar då? Min kropp säger att jag är sjuk hela tiden varför kan det inte bara blomma ut då så jag får världens feber osv?
Ger ju noll när jag har lite feber på natten, hostar och har ont i halsen då. Kan ju inte bevisa det för mamma precis.
Sedan är det väl inte så lätt med allt annat alla gånger.
Varför ska man agera mamma till en vuxen man? Jag har gjort det i 10år nu, jag vet fan inte om det går längre. Och nej det är inte synd om mig men jag får väl också bli less ibland?

Jag har även försökt få tag i Åsa min lärare ikväll men det gick ju inge vidare så får helt enkelt ringa henne imorgonbitti, kan definitivt inte vara hemma förrän klockan 11.00 när mamma har rullat vidare till jobbet så vad ska jag då göra? Sitta ute och rulla tummarna eller åka med bussen 06.40 till skolan? Dubbla viljor alltså.
Jag vet att jag måste prata med min farmor också, för dehär fungerar inte längre. Hon är en väldigt klok och stark kvinna min farmor, jag beundrar verkligen henne. Min mamma också men hon ser bara svart just nu och problemet ligger inte i hennes händer längre så, vad gör man?

Jag har även träning imorgon och borde väl kanske inte träna med tanke på hur min kropp mår men innebandy är typ det enda som håller mig vid liv, okejdå överdrift men en stor del iallafall. Jag älskar verkligen den sporten och inte för att tala om laget! Tror aldrig jag kommer må så bra i ett lag som jag gör i mitt.

Sen har man andra känslor också, det är fina känslor men ibland kan även dom göra ont. Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag vet vars jag har allt och alting ligger inte bara från mitt håll. Men... är det lika från bådas sidor, på riktigt eller är det bara ett skämt? Jag vet ingenting känns det som, ena dagen är det som en dans på rosor och andra finns det stora taggar med och direkt man försöker säga något så håller man ändå käften. Dumt gjort men när man inte vågar då?
Kanske är jag som är naiv bara? Jag sitter och säger till mina kompisar att dom ska stå på sig och visa vart skåpet ska stå men när det väl kommer till kritan så gör jag precis tvärtom själv.
Jag har aldrig behövt en människa såhär mycket och jag jag, behöver dig. Puss är det enda jag säger för det är vårat ord, då förstår du resten själv och du känner mig så du vet att det är mycket natt tankar från mig . Men bara puss, du är bra, bättre och näst intill bäst.

Jag vet inte, kanske jag kräver för mycket ibland men jag är sån. Jag älskar alla mina vänner iallafall, ni är underbara och jag hade inte fixat en sekund utan er.
Nu har jag lättat på hjärtat och hjärnan, ska fundera vidare på hur jag ska lösa morgondagen. hejdå